knepig men vadå…..

Arkiv för september, 2011

Glada minnen

Mer glada minnen.

Min morfar gillade jag. Han var lite barsk, hemskt gammal och lite främmande men han la ner tid på mig. Han var jättegammal när jag var liten och han dog innan jag var 10 tror jag. Jag har minnen av att han och jag spelade kort tillsamans. casino, hjärter och tolva var favoriterna. Han lärde mig spela schack med hjälp av ett bräde och pjäser han gjort själv. Han var ju arkitekt. Jag blev aldrig bra på schack men han lärde mig reglerna.

Det finns mycket man skulle vilja veta om honom men tyvär är det försent.
Carl Mattsson, Född 1890, arkitekt, Frimurare, Paltgillesbroder och antagligen en massa annat med. Stor och trygg när man gick till sockerbolagsparken för en glass och höll hans stora hand med min lilla.


negativt-possitivt

Allt för mycket negativt som landat här så i balansens namn ska det skrivas positivt med.

Två saker ligger högst upp på listan över positiva livsögonblick. En heter Sebastian och den andra Vanessa. Barnen är det största i livet. Sebastian som började livet lite kämpigt. Bara 1990 gram stor och med en drös små motgångar och idag är han en stor duktig snart 8 åring.

Jag brukar säga att jag ville ha ett barn av varje sort och det fick jag. En pojke och en flicka som jag älskar enormt.

Förlossningarna var snabba affärer. Sebastian kom till världen tio minuter efter att vi anlänt till ystads BB. Hade jag haft problem med parkeringen skulle jag missat hans inträde i mitt liv.

När det var dags för Vanessa blev det lika bråttom. Personalen tyckte vi kunde ta det lugnt nån timme till hemma men visa av erfarenheten så satte vi oss i bilen direkt. Det blev min snabbaste bilresa någonsin. Bilen fick rastas på E65 en tidig söndagmorgon under tiden höll Vanessa på att födas i bilen. 220 km/h rusade vi fram i och vi struntade i att parkera. Bara övergav bilen utanför intaget och sex minuter senare var Vanessa född.

Nu ska vi inte ha fler barn. Ska tiden trimmas ner ytterligare behöver vi en ordentlig sportbil istället.

Vanessa var lite större vid födseln än Sebastian var.

Vanessa är ett litet vilddjur. Hon har testat vårt tålamod ända sedan starten. Hon är otroligt gullig och jag älskar varje liten molekyl av henne. Men samtidigt är hon vår oro. Hon är hyperaktiv mestadels och kräver alltid mer än 100% av vår uppmärksamhet. För att kunna hantera henne gick vi en kurs under året. KOMET heter kursen.

Ibland känner jag mig närmare Sebastian, det är lättare att göra kul saker med honom men samtidigt är vanessa min underbara tös med sina charmiga egenheter.

Jodå, jag älskar dom verkligen. De är det bästa i mitt liv.


Mera foto

Ett första försök, sådär bara. kan bli bättre.


Ödets nycker

ibland vänder sig ödet emot en. Under slutet av 80 talet hade jag en underbar tjej. Mariko kaori Midorikawa var hennes namn. Vi hade så mycket gemensamt. Vi delade all tid vi hade. Hon jobbade som reseledare i Japan, Hon var ju japanska själv så språk och kultur var hemmaplan för henne. Vi älskade varandra och många av mina hemresor från militärtjänsten i Enköping ledde hem till henne i Höör.

Vi planerade för ett liv tillsamans, Skulle resa med henne till japan på semester så fort hon kunde ordna gratisresa genom sitt jobb.

Plötsligt kommer ett telefonsamtal från hennes storasyster. Det har varit en kraftig jordbävning utanför Kobe i Japan och Mariko saknas.

Hon hittades aldrig. Hon hade varit ute till havs i en liten turistbåt och båten bara försvann.

Den smärtan kan än idag förfölja mig. Inte så att jag inte kommit över det utan mera känslan att det var både orättvist och onödigt.

Mitt liv har hela tiden varit kantat av sådana förluster. Det är egentligen underligt att det är så. En prövning utan slut.


En start

Nån gång 1982 eller kanske 1983 började jag och min bror spela rollspel. Det svenska drakar och demoner började vi med.
Man kan betrakta rollspelande som en nördig hobby mest för finniga grabbar utan vänner men den bilden saknar varje uns av sanning.
Det var en helt ny värld som öppnade sig. Den var spännande och utmanande. Den gav oss en massa nya färdigheter och sporrade vårt intresse för en massa ämnen som vi haft stor glädje av genom livet.

Tack vare vårt spelande utvecklade vi ordförrådet, skrivande och läsande såklart. Vi gav oss på biblioteket med stor nyfikenhet på udda ämnen som arkeologi, medeltidshistoria, antik krigföring. arkitektur, matematik och engelska var också färdigheter som vi snabbt utvecklade tack vare den nyfikenhet som spelandet skapade.

Vi la ner en enorm massa tid på detta men fick massor tillbaka genom åren. Vi tränades i problemlösning och sammarbete och fick utveckla vår fantasi och berättarkonst. Tack vare detta har jag idag kunskap inom många ämnen och både att tala inför folk och att kommunicera i text och tal på engelska är inga problem.

Genom rollspelandet kom vi i kontakt med föreningslivet och kurser. Vi fick en skolning i föreningsteknik och lärde oss att hålla demokratiska möten, kassörsjobb med redovisningar. Udda saker som årsredovisningar och årsmöten avverkades till slut med stor skicklighet.

Rollspelandet gav oss färdigheter som vi haft glädje av genom resten av livet. När jag på kvällarna läser spännande böcker för min son lägger jag till och drar ifrån så att boken får en ny nivå av spänning och mystik som får det att glittra i hans ögon.

Ingen ska säga att rollspelande är slöseri med tid och bara för nördar.


Kane

Eftersom min doc säger att jag ska fundera igenom minnen från förr så fortsätter jag med det. Gärna på nått tema vi har diskuterat innan.

Slutet av 80 talet början 90 dök en grabb upp i gruppen. Ung vild och hård stod han utanför gruppens dörr. ”jag behöver komma hit” sa han. Och det behövde han. Hans liv styrde rakt åt fängelse eller döden. Resten av gruppen var tveksam men Avium gav honom chansen.

Det blev min uppgift att styra honom rätt och oerfaren som jag var blev det en rejäl utmaning. Gruppen stöttade mig men lätt var det inte. Hans utbrott och tjurighet ställde till det ibland. Och en gång gick det ända till våld. Han lackade ut och drog kniv. En smula tur och snabba reflexer gjorde att han bara skar upp min underarm och jag slungade in honom med ansiktet före i betongväggen. Det var sista gången det blev våld. Efter det fanns det ett underligt band av respekt mellan oss.

När gruppen upplösts och var och en drog till sitt så är han en av dem jag fortfarande har mycket regelbunden kontakt med.

Mera minnen från tiden med svarta ekens coven blir det sen


Ängeln kraschar

Du sa jag var din ängel men änglar gråter väll inte.
Jag svävade ovan dig, skyddade dig mot allt, utom mot dig själv.
Jag såg inte kniven som rispade din hud.
Jag missade när du drev den djupt i din handled.
Jag var för upptagen med att spana runt dig, jag såg för lite på dig.

När du satte kniven mot din hud och drev fram blodet satte du samtidigt kniven i mig. Mitt hjärta blöder och jag tappar höjd.
Varför gör du så, vad kan jag göra för att stoppa det.
Inget verkar det som. Mina vingar brinner, mitt hjärta blöder.
Snart slår ängeln i marken, vem ska då vaka över dig.
Fast då e kanske du oxå borta.

Jag räknade dig som min dotter, förlorar jag dig har jag förlorat mitt barn.
Vilken usel ängel jag är, inget klarar jag.

Denna ängeln gråter, mina vingar brända, sotiga, svarta.
Krossad ligger jag på marken, störtad från min plats över dig.
Ängeln har misslyckats, förlåt.